Prishtina halfmarathon 2013

Då var jag åter hemma i Sverige. Gårdagen blev en lång dag, flyget från Prishtina gick kl 07:10 igår morse så vi klev upp 04:45. Vi flög via Wien och där hade vi fyra timmars väntetid, dock var det något tekniskt fel på flygplanet som vi skulle åka med så det blev ytterligare två timmars väntan där. Vi landade på Arlanda kl 17:30 och kl 18:30 satte vi oss i bilen för att köra mot Östersund. Klockan var efter midnatt innan vi var hemma.. men det var det värt:)

Loppet då? Jo, det finns en hel del saker som är olikt mig kring detta lopp. Bland annat uppladdningen som jag skrev om häromdagen. Vi åt en bra grötfrukost på söndag morgon ca kl 08:00. Starten skulle gå klockan 10:00 så vi gick hemifrån kl 09:00. Vid starten var det en hel del folk, jag vet inte hur många som sprang loppet men det var nog endast några hundra totalt. 09:45 skulle det vara information om loppet, av den hörde vi inte ett skvatt då ljudet var så dåligt. Strax innan starten så skulle jag starta upp min GPS-klocka som hade varit på laddning hela natten och som fungerade innan jag gick hemifrån. Observerade då att klockan hade stannat…. vafals! Struntade i det för jag tänkte att jag ska ju använda andra funktioner men vid närmare kontroll så visade det sig att hela klockan hade hängt sig, PANIK! Det var ju jag som skulle hålla koll på km-tiderna. Som tur var löste min kompis Lina, som jag känner sedan tidigare mission och som jobbar i Kosovo nu, problemet och fick igång klockan, puh! Då kom jag på att när jag sprang mitt senaste långpass så varnade klockan för att den snart var full, PANIK IGEN! Jag började radera träningspass som jag visste att jag hade loggat redan. Sedan var det lugnt med klockan, skönt! IMG-20130512-WA0044IMG-20130512-WA0023

Jag brukar ha med mig extra energi när jag springer halvmarathon, efter ca 11-12 km brukar det vara gött att stoppa i sig något. Eftersom detta lopp inte var någon satsning från min sida så hade jag inget med mig från Sverige utan jag köpte en Snickers dagen innan loppet i Kosovo. Ok, då var vi redo för start, vi värmde inte upp något förutom promenad ner till starten, vi skulle ju ändå inte hålla något högt tempo under loppet. Starten gick och efter ca 100 meter tappade jag min Snickers som jag hade satt fast i bältet, tanlanglöst, jag skulle ju ta lös den och ha den i handen… Många saker som tyder på att jag inte var så fokuserad på loppet som jag brukar vara. Katarina hade dock också med sig en Snickers, dock mutade hon mig med att jag måste bjuda på middag hemma för att få smaka av den. Jag sa ja direkt:)

Vi sprang på och höll 5:20 fart, plus minus några sekunder den första milen. Det var en bana och det var en hel del utförslöpning. Gött tänkte vi, det här går ju bra. Vid den första vätskekontrollen så stod det 2-3 kontrollanter och gav ut flaskvatten, vatten som rinner rakt igenom en, det vet jag av erfarenhet från tidigare missioner. Bara att gilla läget, vad hade jag förväntat mig liksom:) Efter halva loppet så passerade vi ett kolverk, det var välkänt av oss alla att vi skulle göra det och vi hade bestämt att vi skulle ta ett kort på oss med kolverket i bakgrunden. sagt och gjort, fram med kamerorna och vi fotade hej vilt. Kolverket minns vi alla tre från när vi var på missions och hur det påverkar luften i Kosovo. Det var med andra ord inte så bra luft under loppet, dock blåste vinden åt rätt håll den dagen som tur var:)IMG-20130512-WA0061252551_551102938284988_1304790514_n

Såhär långt in i loppet började jag känna av vänster knä och Katarina kände av att blåsan var full. Således dags för stopp nummer två, Elin och Katarina hoppade in i buskarna för att uträtta sina behov och jag lade mig på marken för att stretcha. Jag vet vilka övningar jag ska göra för att få bort ”knäontet” och det lyckades jag med. Efter dessa två stopp hade vi 1 minut tillgodo på vår tilltänka sluttid, 2 timmar. Det kändes nåbart och vi sprang på i ungefär samma tempo. Vi började tappa lite fart och när den långa uppförsbacken kom, ca 800 meter lång, då började det bli segt i benen. Knäontet hade släppt men nu började ljumskarna ta vid. Det kändes att jag inte har så många långpass i kroppen. Katarina började få det tungt och vi peppade vandra lite grann.

Efter ca 17 km började jag dippa och bad om att få en andra tugga av Katarinas Snickers, det hjälpte lite grann. Vid en av vätskekontrollerna serverade de vad de kallade sportdryck, jag tror att det var ytterst utspädd saft för det smakade ingenting:) Mot slutet fick Katarina tillbaka sina krafter och gjorde det hon alltid gör, börjar öka farten på slutet. Bara att bita i för min del. När jag sa att det var en kilometer kvar så hörde jag ett grymtande från Katarina, så det var tungt för henne trots allt. Elin då, jo hon sprang på med jämna plågor enligt henne själv. Medan jag och Katarina hade våra toppar och dalar så hade Elin en jämnare resa. På upploppet stod det ett gäng svenska utlandssoldater, bland annat Lina, med en svensk flagga som vi sprang hela vägen in i mål med. Sluttiden blev 1,56,14 och det var vi nöjda med. För min del så var det tungt från ca 16-17 km. När jag stannade hade jag känningar i ljumskar, rygg och knä. Det visar ju på att jag gjorde vad jag kunde i alla fall och den här dagen fanns det inte så mycket mer i min kropp. Och med tanke på förutsättningarna, jag har ca 15 löppass i kroppen detta året varav tre pass över 10 km och två intervallpass. De första löppassen varvade jag dessutom med gång, så jag är nöjd. Målsättningen uppnåddes ju också vilket var skönt. Jag tycker inte om att bli besviken!050IMG-20130512-WA0051IMG-20130512-WA0053

Efter målgången fick vi ett varsitt diplom som man får skriva i sitt eget namn på, ja, det är ju Balkan style:) Vi stretchade och åt en glass innan vi gick hem till Elin för att duscha. Vädret var super under loppet, molnigt, lite lätt duggregn någon gång och ca 17-20 grader hade jag gissat på. Hade man fått önska något mer så kanske det hade varit lire renare luft men jag hade inte förväntat mig något annat. Av min eventuella isittande förkylning kände jag inte så mycket, tror att det kanske har varit luften i Kosovo som gjorde att jag känt mig risig i luftrören sedan jag kom ned och inte förkylningen…
IMG-20130512-WA0015IMG-20130512-WA0016

När det var dags för lunch hade Katarina fått en sådan blodsockerdipp att hon var tvungen att gå hem, hon mådde inge vidare men efter lite choklad och vila så var hon på benen igen och vi avslutade vår Kosovovistelse med att äta på en lokal restaurang, kul med lite inhemsk mat även om allt inte var super gott:)
20130512_19292820130512_200729

Det har varit en rolig helg och det var skoj att åka och hälsa på Elin. Dock är det alltid skönt att komma hem:) Jag har varit borta i 5 dagar och då jag ammar när jag är hemma så har det varit lite stökigt med att lösa logistiken kring det när man är borta men det gick:) Jag har fått kliva lite utanför min box när det gäller det kan man säga och jag har bjudit framförallt Katarina på ett gott skratt på vägen hem:)

Det känns som att det har hänt massor med Lilleman under tiden som jag har varit borta och i morse känns det lite grann som att börja lära känna varandra på nytt. Han tittade på mig och det såg ut som att han undrade ”vem är du”? Kanske är det bara jag som är nojig:)

Uppackningen har börjat och ikväll väntar instruerande på X-fit samt en kort joggingtur på 5 km för att springa ur benen lite. Vi hörs!

IMG-20130512-WA0059
Kosovos största stad, Prishtina med ca 180 000 innvånare

5 reaktion på “Prishtina halfmarathon 2013

    • Ja det var skönt med egen tid:) Hoppas att du vill hänga på och löpträna med mig snart, då kan vi köra Chariot gånger 2:)

  1. Pingback: En dag framför datorn och sammanfattning av 2013 | Träna med Glädje

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *