Mitt Stockholm marathon

2001 sprang jag mitt Stockholm Marathon. Helt oförbredd på vad som väntade ställde jag mig på startlinjen. Jag hade precis muckat från lumpen och i samband med det slagit vad med en lumparkompis. Vi skulle båda springa Stockholm Marathon. Två veckor innan sprang jag 19 km för att se hur det gick. Det gick bra och det var det längsta jag någonsin hade sprungit. I övrigt så hade jag inte tränat några långpass över huvudtaget. Dock så ansåg jag att jag borde vara relativt uthållig efter alla marscher och patruller under lumpartiden. Jag var ung och härligt naiv:)

Jag minns att jag laddade genom att dricka extra mycket vatten den dagen vilket resulterade i att jag var tvungen att stanna för att kissa efter endast 3 km. Min målsättning när jag startade var att ta mig runt. Den första milen gick på 1:05. Den andra och tredje likaså. Efter ca 15 km så började det göra ont i ett knä, det förflyttade sig över till det andra knät och flyttade sig sedan över till ländryggen. De säger ju att ett marathon börjar efter 30 km och det håller jag med om, de sista 12 km var en ren plåga. Efter 30 km klarade inte min kropp av att hålla det tempo som jag höll, det blev för enformigt. Jag orkade inte springa snabbare så de sista 12 km så sprang jag fort 1 km för att sedan gå 1 km och så höll jag på ända till jag nästan var framme vid stadion. När jag kom in på stadion så sprang jag allt vad jag orkade, vilket inte var särskilt fort. Jag var helt slut.

Min pappa stod redo med kameran på läktaren i den sista kurvan, tyvärr så hade han tagit upp kameran lite för tidigt så den stängde av sig själv precis när jag kom till kurvan. Det resulterade i att jag hann springa förbi innan han fick igång kameran igen och det foto som han tog visar min ryggtavla, det är ett roligt minne som vi pratar om än idag. En annan rolig sak var att jag hade precis färgat håret mörkt och i och med att jag svettades så såg det nästan ut som att det rann blod nedför halsen när färgen blandades med svett:)

När jag kom i mål så väntade mamma och pappa där, de tog några bilder och sedan tyckte de att vi skulle åka hem. Jag som hade ont i hela kroppen…. I bilen hem låg jag i baksätet med benen högt. Dagen efter kröp jag uppför trappen hemma, jag hade sådan träningsvärk, men jag var glad ändå, jag hade tagit mig igenom ett Marathon:)

Tiden då, jo jag tror att den slutade på kring 4:45, ingen tid jag skulle vara stolt över idag. Men jag tog mig runt och vad visste jag då om träning, jag var 20 år gammal och startade helt oförberedd. Jag blev väldigt sugen på att springa Stockholm Marathon när jag såg TV-sändningen idag. Kanske blir det 2014 och då skulle jag ha som målsättning att springa på tider kring 3:45-3:50, dvs ca 5:20-5:30 min/km.

Och vet ni vad, jag minns inte ens vad jag och min lumparkompis slog vad om och han kom inte heller till start över huvudtaget. Jag var alltså helt lurad:)

Grattis Isabellah Andersson till femte segern i rad och grattis
”Musse” till en fin fjärde plats i dagens Stockholm Marathon!IMG-20130512-WA0014I och med att det inte fanns digitalkamera när jag sprang Stockholm Marathon så får fotot efter målgången på Prishtina halvmarathon duga för dagen:)

One thought on “Mitt Stockholm marathon

  • juni 1, 2013 at 10:42 e m
    Permalink

    He he, fantastisk berättelse. Men 4:45 måste väl sägas vara ganska ok, för första gången och tidigare bara sprungit 19k.

    Min första var i fjol på 5:02. Kommer ihåg att jag absolut inte hade satt någon tid att klara men väl inne i mål så tjurade jag 15 minuter för att jag inte kom under 5 timmar 🙂

    PS Jag tjurar alltid 15min efter ett race oavsett resultat har jag märkt nu, Vet inte vad det är men har vant mig nu DS

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.