En träningskamrat har lämnat mig

En trogen träningskamrat gör det roligare att träna, någon som alltid följer med oavsett väder och som alltid är glad att se dig. I måndags blev jag en träningskamrat fattigare…. I åtta, nästan nio, år har hon stått troget vid min sida. Många mil har vi avverkat tillsammans, både i skid- och löpspåret. Hon kanske inte alltid hoppade av glädje när vi skulle ut och hon var aldrig någon draghjälp (förutom när vi vände hemåt igen) men hon följde alltid med. När selen kom fram åkte öronen alltid ner men hon satte sig framför dörren så att jag inte skulle glömma henne, hon ville alltid vara med. Vi var vänner även utanför löpningen och har hängt ihop i vått och torrt, jag tog med henne på allt jag kunde. Hon var en härlig personlighet, hon ville alltid vara till lags och hon älskade människor. Nu har hon stängt sina ögon för sista gången och det känns oerhört tomt här hemma utan henne.

Jag skriver om min kära hund Tuva som nu har vandrat vidare till hundhimlen. 12 år, 8 månader och 21 dagar gammal blev hon. Det är oerhört gammalt för att vara schäfer och jag får vara glad för att hon hängde med så pass länge. Jag träffade Tuva för första gången 2004. Jag jobbade officer på F4, flygflottiljen som då fanns i Östersund. Jag jobbade på ett kompani som nyttjade hundar i tjänsten och jag fick erbjudande om att ta hand om en hund under sommaren då det inte fanns några värnpliktiga hundförare. Jag gick ner till hudenheten för att ”välja” hund. När jag gick förbi Tuvas box lade hon sig på rygg och viftade på svansen, precis som att hon ville säga ”ta mig, ta mig”. Jag valde Tuva och hon var med mig hela sommaren. Vi sprang och tränade tillsammans en hel del. När jag skulle lämna tillbaka henne på hösten så sa dressörerna på hundenheten att hon hade fått mycket muskler och att det syntes att hon fått röra på sig mycket under sommaren.

Under det kommande året tog jag hem henne så ofta jag kunde. 2005 när F4 skulle till att läggas ned och hundarna skulle flyttas till ett annat förband eller pensioneras så sa jag att jag skulle springa naken genom F4 om jag fick Tuva. En tid senare ringde de från hundenheten och sa att vi var tvungna att bestämma ett datum, jag fattade först ingenting… men det visade sig att jag skulle få henne och i maj/juni 2005 blev hon min på riktigt. Jag behövde dock aldrig springa naken…..

Sedan dess har vi hängt ihop, under många år var det hon och jag, alltid tillsammans. Vi tränade, hängde på fallskärmsklubben, var i fjällen, i skogen, åkte tunnelbana i Stockholm, ja vi gjorde allt tillsammans. Sedan träffade jag maken och han tog henne till sitt hjärta på en gång. Det gick inte att inte tycka om Tuva. Var det någon som ignorerade henne så tittade hon på den personen till den tittade tillbaka och log alternativt gick dit och ”buffade” på personen och hon gav sig inte fören personen i fråga kliade henne, en personlighet som sagt.

Fram till i höstas tränade vi tillsammans. Hon sprang dock saktare och saktare, vilket passade perfekt när jag blev gravid:) Under vintern har hon varit med på några enstaka skidturer och aldrig såg hon så glad ut som när hon var lös och sprang fram och tillbaka för att hålla koll på ”flocken”. Sista skidturen var förra söndagen… sedan gick det fort. Dagen efter skidturen tappade hon balansen här hemma. Vi hade märkt att hon under det senaste året varit stel i bakdelen, särskilt när hon legat ett tag. Veckan gick och allt var som ”vanligt”.

I måndags var jag, Lilleman och Tuva ute på långpromenad tillsammans. Jag hade tagit med Tuvas älsklingsboll för vi hade inte lekt på länge. Jag gömde bollen i skogen och Tuva väntade på kommandot ”sök” innan hon ivrig och glad sprang iväg med viftande med svansen. Jag tyckte då att hon kanske vinglade till lite… vi lekte vidare utan problem och fortsatte sedan promenaden. Vid ett tillfälle under promenaden stannade hon till och ruskade på sig, hon tappade då balansen. Vi gick vidare hem utan problem och hon gick och lade sig i sin korg. Någon timme senare när hon klev upp ur korgen, ramlade hon omkull på golvet. Hon kom knappt tillbaka till korgen, jag fick hjälpa henne. Det blev lite kaotiskt, Lilleman skrek och ville ha mat, Tuva fick panik för hon inte kunde gå och jag grät. Det var hemskt att se. Jag ringde till maken och bad honom komma hem. Jag fick Tuva att lägga sig igen och jag gav Lilleman mat lite snabbt. Tuva ville upp och gå men varje gång slutade det på samma sätt, bakbenen vinglade och jag fick till slut sitta med henne i korgen och försöka lugna henne och få henne att ligga någorlunda bekvämt. Jag ringde maken igen och bad han skynda sig.

När han kom hem och såg Tuva bestämde vi oss för att ringa till veterinären. Det kändes akut, det var hemskt att se henne. Ju mindre benen bar henne desto mer ville hon gå, hon vinglade omkring här hemma i panik och vi försökte få henne att lugna ner sig. Vi ringde till grannen som kom över och passade Lilleman när vi åkte iväg med Tuva.

Hos veterinären fick hon en lugnande spruta och efter ca 10 minuter somnade hon med huvudet i mitt och makens knä, ca kl 17:00 stängde hon sina ögon för sista gången under ett tårdrypande farväl. Det blev en fin sista stund, veterinären hade tänt ett ljus och den lugnande sprutan gjorde att hon slutade hyperventilera och lugnade ner sig. Det blev många pussar på nosen och mycket mys. I mina ögon var det när hon stängde ögonen för sista gången som hon somnade in även om jag vet att det inte var så, jag anser att hon dog i vår famn, där hon var trygg och kände sig hemma. Hon kändes lugn!

Tuva ska gravsättas på ett ställe där hon älskade att vara, nära skogen. Nu är det tomt här hemma och många tårar har fällts. Det är dock tur att vi har Lilleman att koncentrera oss på… Jag vet att Tuva hade ett bra liv hos mig/oss, hon fick vara ute mycket och vara med så mycket det bara gick. Hon var min första egna hund. Av den anledningen betyder hon extra mycket för mig samt att det endast var hon och jag under några tunga år i livet. Hon fick många extra år i livet då tanken var att hon skulle avlivas redan 2002. Hon hamnade då hos försvaret istället. Hon fick en andra chans kan man säga.

Tack Tuva för många fina stunder, både i och utanför löparspåret. Du kommer att finnas med oss en lång tid framöver, både i våra hjärtan men även med alla hundhår som du lämnar efter dig….

Det blev ett långt inlägg men det var du värd, sov gott kompis!

IMG_1576KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA
IMG_5271

3 reaktion på “En träningskamrat har lämnat mig

  1. Skulle ”bara” in och kolla prislistan.. Men Nu sprutar tårarna.. Och inte på grund av priserna. Mycket fint inlägg till världens finaste Tuva!
    Kram och tack för idag!
    /A

  2. Vilket fint inlägg, Maria och du har rätt, det är Tuva värd och det blir tomt utan henne. Få hundar har den personlighet som Tuva hade och jag saknar henne massor. Tack för att du/ni delat med er av Tuva.

  3. Vad snälla ni är, tack så mycket. Att skriva om det är ett sätt att bearbeta det hela, tårarna rann på mig med när jag skrev det men jag ville sammanfatta vår tid tillsammans, även för mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *