Skidor, skidor och skidor

Min påsk och faktiskt den senaste veckan har bestått av skidåkning, skidåkning, skidåkning och skidåkning. Turskidor med och utan vagn. Skateskidor med och utan vagn. I skidspåret och på fjället. Även om vädret inte alltid varit det bästa så har vi försökt att vara ute. Vi turas om att åka själv, med vagn eller alla tillsammans.

Häromdagen på turskidor med yngsta sonen i vagnen efter mig. Jag åkte då direkt från stugan och ut i skidspåret. Tanken var att jag skulle skida till Vemdalsskalet där maken åkte slalom med äldsta sonen. Det tog dock bra mycket längre tid än väntat, ca 1 timme och 50 min, så jag blev upplockad efter vägen då det var dags för lunch:)20160322_10404720160322_122017

Vid ett annat tillfälle tog hela familjen en heldag på skidor då vi skidade upp på fjället. Äldsta sonen imponerade stort då han stod på skidor nästan hela vägen. Antingen åkandes själv eller tolkandes efter vagnen.20160323_11310120160323_113046

Jag har åkt kortare snabbare skatepass i skidspåret utan vagn och i lördags skatade jag 10 km med vagnen efter mig. Det var jobbigt, jag var svettig från topp till tå och helt slut i hela kroppen. Förmodligen det jobbigaste jag gjort efter graviditeten. Bara att konstatera att det finns lite att jobba på vad det gäller konditionen:)20160326_121655

Idag blev det återigen ett skatepass då hela familjen inkl mina föräldrar åkte skidor. Dock från lite olika håll. Min pappa skidade direkt från stugan och kom ikapp oss längre fram. Min mamma, maken och sönerna skidade från annan en plats. Jag tog bilen och åkte och parkerade vid slutdestinationen och åkte sedan skate och mötte dem. Alla fick åka skidor och alla var nöjda. Äldsta sonen har nog stått ca 1,5 mil på skidor den senaste veckan och han är endast 3 år. Snacka om envis, häromdagen ville han inte sluta åka trots att benen knappt bar honom:)20160325_11220820160325_112439

Jag har åkt skidor alla dagar utom 2 de senaste 8 dagarna. Styrketräningen då? Ja den går desto sämre. Inte ett endaste styrkepass förra veckan… ska se till att det blir bättring på den fronten den här veckan. Det är bara så svårt att låta bli att åka skidor:) Vädret ska dock inte blir det bästa framöver så då kanske jag kan klämma in något styrkepass.

I övrigt har det blivit stughäng med familjen samt att vi på långfredagen tittade på skidtävlingen Åk en mil vinn en bil. Maken deltog för Team Träna med glädjes räkning och åkte in på fina 36:08 på 10 min klassisk åkning.
Det var min påskhelg, vad har du gjort i påsk?20160325_112442

Målbilder

För någon vecka sedan bytte jag profilbild och omslagsbild på min privata facebook. Jag ville ha en bild som speglade mig som person. Jag valde två bilder från när jag och maken tränade inför Åre extreme challenge hösten 2014. En god vän till mig kommenterade då bilden och frågade om det var en målbild. Jag kände direkt att svaret på frågan var ja. Omedvetet hade jag valt en bild från en situation som jag älskade och där jag kände mig stark. Jag och maken var löpandes på väg uppför Åreskutan. Jag minns att jag tyckte att det kändes oförskämt bra trots att jag under hela året varit skadad och inte löptränat på någon vidare nivå men styrketränat en hel del.

Varje gång som jag nu ser den där bilden på Facebook så tänker jag att det det där är min målbild. Dels för att jag verkligen vill deltaga i Åre extreme challenge (men inte lyckats ännu pga skada och graviditet) och dels för att min målbild med träningen just nu är att jag strävar efter att känna mig sådär stark igen. Något så ytligt som att jag tycker att jag ser ut att ha grymt starka armar triggar mig. Bilden ger mig enbart positiva känslor och en enorm motivation till att träna:)

Har du någon målbild just nu?20140914_15151220140914_153610

Cykelvasan 45 km 2015

Igår var det dags för mig att cykla mitt första rena mountainbikelopp, Cykelvasan 45 km. I våras fick jag en förfrågan via min mans jobb, Frys-och kylservice, om jag ville vara med och cykla Cykelvasan 45 km. Det var fjärde året som företaget skulle cykla och jag valde att hänga på. Vi anlände till Rättvik torsdag kväll för gemensam middag och en hotellnatt tillsammans med makens jobb. På fredagen var det dags för loppet.

Jag ska villigt erkänna att jag inte tränade särskilt mycket cykling inför loppet, totalt 4 träningspass under 2015 tror jag. Jag var lite nonchalant och tänkte att 45 km på cykel borde väl inte vara så svårt. Jag hade även hört att loppet var ganska lättcyklat och platt (vilket jag senare upplevde inte stämmer). Jag fick verkligen äta upp allt detta. Jag och min man hade bestämt oss för att cykla tillsammans hela vägen, jag visste att det skulle innebära att han fick cykla i mitt tempo då han är en bättre mountainbikecyklist än vad jag är men jag tänkte att det var hans val. 20150814_10541420150814_111931

Vi startade i startgrupp tre och jag kände redan från start att pulsen stack iväg och blev oerhört hög. Jag vet att jag är ganska segstartad så jag tänkte att det ger väl med sig. Det gjorde det inte. Det visade sig att hela loppet blev en enda stor kamp mot trötta ben och ofta hög puls. Jag insåg efter ca 1 mil att loppet skulle ta längre tid än vad jag trott. Jag försökte dock fokusera på att tänka framåt och att jag hade hört att de sista två milen skulle vara mycket utför och i mål skulle jag ju bara. Att bryta var inte ett alternativ. 20150814_11370220150814_11320620150814_114824

Efter 2,5 mil var jag helt slut i benen och bara längtade efter de lättare två sista milen. Det visade sig dock bli en kamp hela vägen in i mål. Vid vissa partier då det gick utför kändes benen bättre ett tag men så fort det blev det minsta uppför så kom de trötta benen tillbaka igen. Sista milen gick på ren vilja, de sista 7 km tänkte jag att det bara var att köra på det sista som jag hade kvar i benen. När det var 3 km kvar hade jag bara målet i sikte, i den sista lilla lilla uppförsbacken innan upploppet skrek jag av trötthet och på själva upploppet orkade jag inte ens öka farten.

Vi kom i mål på en tid strax över 2:15 och när jag passerade mållinjen så kom tårarna. Om det var av trötthet eller av graviditetshormoner kan jag inte svara på men det var så skönt att komma i mål och jag var så trött. Det visade sig att loppet som jag inte trodde att jag skulle behöva träna så mycket inför blev nog det jobbigaste som jag upplevt i tävlingssammanhang. Att det blev så jobbigt beror nog på två saker, att jag är gravid i snart femte månaden och således inte i min bästa form plus att jag nu ska syresätta två personer men även på att det är så tydligt att man blir bra på det man tränar. Jag har inga cykelben för tillfället, därav att jag fick mjölksyra så lätt. Att jag konstant blev omkörd av andra längs vägen påverkade nog också mitt psyke en del då jag är en tävlingsmänniska.

Det som är lite irriterande är att idag, dagen efter, så känner jag inte ens av att det var en sådan urladdning igår. Nåja nu är det gjort och jag är en erfarenhet rikare. Nu är det färdigtävlat för det här året och den här graviditeten:)20150814_14362620150814_143556 Jag tackar Tesab och Kyl- och frysservice för startplatsen och för de sponsrade kläderna. jag hoppas på att få revansch ett annat år:)

Axa fjällmarathon blev kvartsmarathon

I år var jag anmäld till Axa fjällmarathon, ett fjälllopp som i år var 44 km långt och med 2100 höjdmeter och gick mellan Vålådalen och Trillevallen. Ett lopp som jag velat springa i flera år. Tyvärr kom en graviditet i mellan år, eller tyvärr och tyvärr. Jag visste när jag anmälde mig att vi hoppades på att få ett barn till men eftersom jag inte ville stanna upp livet och bara vänta på det så anmälde jag mig till loppet i höstas. När jag konstaterat att graviditeten var ett faktum så förstod jag att det inte skulle bli något fjällmarathon, att springa ett lopp på 44 km när man är gravid i månad fyra som jag är nu är inget som jag skulle rekommendera någon.

Jag hade istället smygplaner på att springa Kvartsmarathon, ett lopp av samma arrangör på samma dag. Kvartsmarathon var 12,6 km och med 600 meter, ett lopp där man tog sig över ett fjäll istället för tre. Loppet gick mellan Edsåsdalen och Trillevallen. Efter att ha sprungit Blanktjärnsrundan i fjällen för några veckor sedan tog jag beslutet att jag ville springa Kvartsmarathon då kroppen kändes så pass bra så att jag visste att det skulle gå att genomföra om inget oförutsett hände. Jag frågade Katarina om hon ville hänga på och vi bestämde att vi skulle springa tillsammans utan prestations- eller tidsmål. Vi skulle helt enkelt bara genomföra och njuta av loppet. Något som är helt olika mig och något som jag verkligen behöver öva på:)
20150808_12173320150808_09444420150808_095523Igår var det således dags. Starten gick kl 10 i Edsåsdalen och vi var några hundra på startlinjen. Första kilometern var lättsprungen och det flöt på. Sedan började stigningen som skulle pågå nästintill oavbrutet i några kilometer upp till toppen av det fjäll som vi skulle över, Valliste. När stigningen började hamnade i ett pärlband av löpare, det fanns en stig att springa på så om man ville springa om så var det till att springa bredvid och göra någon form av ryck för att ta sig förbi. De flesta valde att bara följa strömmen och således även vi även om vi ibland gjorde några ryck för att ta oss framåt. Lärdomen var att om man vill kunna ta sig fram i sin egen fart så måste man stå längre fram i starten än vad vi gjorde och man måste springa på snabbt första kilometern för att hamna långt fram inför stigningen. Stigningen bestod av stig och spånglöpning och var inte särskilt tekniskt svår. Det var så pass brant att alla som vi såg mest gick uppför och tog några löpsteg när det planade ut lite. Efter ca 4,5 km var loppets enda vätskestation. Där bjöds det på kokkaffe, chips, bullar, bananer, Coca cola och smågodis. Vi stannade inte där särskilt längde då det var mycket folk som stannade och vi ville försöka ta oss vidare innan det blev stockning igen. Arrangören ska dock ha ett stort plus för en trivsam och välordnad vätskestation uppepå fjället.20150808_103152 20150808_105129
Stigningen fortsatte även efter vätskestationen dock inte lika brant och bitvis sprang vi en hel del. Sista biten upp på Valliste bjöd på en fantastisk utsikt och uppe på toppen stannade vi för att ta en bild. Efter toppen bar det utför ganska brant och sedan var det fin löpning en stund innan det återigen bar utför längs en fin och mjuk stig. det var några kilometers utförslöpning innan vi nådde botten och det planade ut. Då var det ca 2,5 km kvar och då bestämde vi oss för att ligga på sista biten till målet. Vi ökade tempot och sprang på ganska bra hela vägen in i mål.20150808_110202 20150808_11083020150808_11094220150808_11095420150808_110956
Vi kom i mål på en tid strax under 2 timmar och jag kände mig inte helt slut. Jag måste säga att kroppen kändes otroligt bra både under loppet och när vi kom i mål. Självklart kändes det i flåset när jag sprang att jag är gravid men jag hade inga andra känningar under loppet. En stund efter loppet kände jag mig stel i ljumskarna vilket jag antar beror på att min kroppshållning förändrats i och med graviditeten. Att jag springer mycket med baksida lår istället för att använda sätet samt att magmusklerna blir försvagade. Idag känner jag dock knappt att jag sprang igår. Trots det blir detta det sista långa passet som jag springer på länge nu. Man ska ju trots allt ta det lite lugnt med löpningen ju längre in i en graviditet man kommer. Nu får jag endast drömma om längre sträckor till nästa år:) Jag har dock glad att jag valde att vara med igår så att jag fick uppleva detta fantastiska evenemang:) Stort tack Katarina för att du ville haka på:)20150808_12000520150808_12164520150808_125701

Inget ÅEC och ny inriktning

Beslutet fattades egentligen för någon vecka sedan men jag har inte velat gå ut med det offentligt förens nu. Jag och maken kommer inte att köra Åre extreme challenge 2015. Som jag angett tidigare så är maken fortfarande förkyld, helt galet det har gått 6-7 veckor nu…. men den egentliga orsaken är att vår lilla familj ska utökas och bli en till:) Barnmorskan tyckte inte att det var någon vidare bra idé att köra tävlingen om jag säger så och jag håller med. Risken att falla i väldigt kallt vatten under paddlingen eller ramla i downhillbanan med cykeln känns lite väl stor plus att jag inte har kunnat träna som jag vill på senare tid pga av trötthet och illamående. Jag hatar verkligen att banga saker och nu är det andra året i rad som den här tävlingen ställs in för min del…. förra året pga av knäskada och nu detta. Det är verkligen som en nagel i ögat, jag vill verkligen göra detta. Tävlingen finns ju kvar och detta måste få gå före men lite surt är det allt.

Nu blir det istället ny inriktning på träningen. Mer underhållande än prestationshöjande. Min avsikt är verkligen att fortsätta träna så bra som det går så länge som det går. Bygga en bra grund för att orka med hela graviditeten och sedan för att kroppen ska vara i så bra skick som möjligt efteråt. Med Lilleman kunde jag träna hela vägen fram till förlossningen och jag hoppas på samma sak nu. Dock känner jag mig mycket tröttare och flåsigare redan nu än vad jag kan minnas att jag gjorde vid den här tidpunkten sist. Jag kanske bara minns det som var bra:)

Hur som haver, nu väntar nya spännande tider:)20140914_153623 Bild från i höstas när vi var på väg uppför Åreskutan när vi började reka banan till ÅEC…

6 x Ladängen

Även om vår start i Haglöfs Åre Extreme challenge just nu är allt annat än säker då maken fortfarande är förkyld så har jag tävlingen i sikte när jag tränar. Det skulle vara otroligt tråkigt att ställa in i år igen då jag inte kunde vara med förra året pga av knäskadan. Makens sjukdom kan jag ju dock inte råda över. I dagsläget saknar vi även en materialare som kan hjälpa oss under tävlingen och iärlighetens namn så har jag inte prioriterat paddling coh cykling så mycket som jag borde under våren för att verkligen vara redo för att köra tävlingen. Om vi väljer att starta så blir det i sådana fall med målsättningen att genomföra tävlingen.

Igår blev det ett backpass i Ladängen. Jag startade med ca 3 km uppvärmning i terräng innan jag gav mig på en slalombacke här i stan. 6 gånger tog jag mig uppför backen. Jag hade stavar och jag hade bestämt mig för att springa eller ska vi säga ”älghufsa” så långt jag orkade och sedan gå med stavar i rask takt sista biten uppför backen. Jag sprang ungefär halva backen innan jag började gå. Pulsen var skyhög efter ”löpdelen” och sedan var det bara att traska vidare upp:)

Varje sväng uppför backen tog ca 4 min och sedan tog det ungefär 3 min ned vilket var vilan. Det var ett roligt och jobbigt pass som totalt varade strax över timmen. Även om det inte blir Åre extreme så var det ett bra träningspass. Fortsättning följer….20150605_10475420150605_105412

Mitt Göteborgsvarv 2015

Göteborgsvarvet 2015 kommer nog att finnas med i mina tankar som ett av de märkligare lopp som jag har sprungit. Som ni vet var jag osäker på om jag skulle starta pga förkylningstecken. Väl på plats i Göteborg i torsdags så sov jag i en egen stuga på tomten hos de som vi bor hos här. Detta för att jag skulle få möjlighet att kurera mig och sova ordentligt. Maken som inte skulle springa pga förkylning tog allt ansvar för Lilleman på nätterna så att jag skulle få sova. När jag vaknade på fredag morgon var jag helt inställd på att det inte skulle bli något lopp för min del. Jag kände mig fortfarande inte kry. Vi åkte dock in till Slottsskogen för att hämta ut nummerlapparna på fredagen och då blev jag verkligen peppad att springa. Musiken, stämningen, mässan, ja allt gjorde mig sugen men som sagt jag kände mig ändå inte helt pigg. Jag bestämde mig för att ta ett beslut om jag skulle springa eller ej på lördag morgon.

När jag vaknade på lördagen var halskänningarna borta men jag var lite täppt i näsan. Jag beslutade dock mig för att starta och ta loppet lite som det kommer. Jag hade tagit en kort löptur på fredag kväll för att känna på kroppen och då kändes andningen tung. Inför min start var tankarna att jag skulle känna efter under uppvärmningen och sedan ta allt steg för steg. Om det inte kändes bra så kunde jag ju alltid kliva av. Under uppvärmningen var kroppen otroligt seg och jag hade inte särskilt stora förhoppningar inför loppet. Jag hade bestämt mig för att starta lugnt vilket jag också gjorde. Första kilometern gick på 5:15 min/km och det kändes tungt i kroppen. Andra kilometern gick något snabbare men det kändes fortfarande tungt i andningen. Jag funderade helt allvarligt på att bryta. det kändes inte alls bra i kroppen och jag ville inte riskera att bli sjuk inför Åre extreme som är om endast några veckor. Vid kilometer 3-4 började det kännas bättre och jag fick lite flyt i löpningen. Jag hade bestämt för att ta det lugnt uppför alla backar och sedan satsa på att verkligen få löpningen att flyta på utför. Detta lyckades jag hålla riktigt bra. Jag tog det lugnt uppför mot första bron och upp över bron och sedan fokuserade jag mycket på tekniken även utför. Efter bron kändes det väldigt bra och jag bestämde mig för att bara springa på känsla och inte så mycket utefter klockan. Detta ledde till att kilometer 6-10 gick i ca 4:48-4:51 fart vilket är snabbare än min tävlingsfart om jag skulle satsa på en tid under 1:45:00. 20150523_154651

Här väcktes hoppet och jag tänkte att jag satsar så får vi se hur långt det håller. Vid 10 km hade jag 3 sekunder tillgodo men det var också här som benen helt plötsligt bara dog. Det blev otroligt tungt och jag fick slita för att ens springa i 5:10 fart. Steget blev tungt och segt. Jag tryckte i mig lite energi men kände inte någon kick av det. Jag segade mig framåt och jag gav faktiskt upp och tänkte att det skulle vara kört att gå under 1:45. Jag försökte dock tänka på att hålla ihop löpsteget och verkligen tänka på tekniken. När jag kom till andra bron så tänkte jag bara på att tassa lugnt uppför och sedan försöka springa på utför. Här hände någonting. Bron kändes ganska lätt uppför och utför tog jag in massor med förlorad tid. Nu väcktes hoppet igen, med 6 km kvar. Jag löpte på utför och tänkte att det är utför som jag har allt att tjäna. Jag bet ihop uppför avenyn och sprang på utför. Jag tittade på klockan för att se hur jag låg till förens det var 3 km var. Jag låg då lite efter inknappad tid på klockan. Jag var trött och jag fick verkligen kämpa för att hålla ihop löpsteget men det var också det som var mitt fokus.20150523_154655

Jag hade i några kilometer haft ont i vänster höft och med 2 km kvar blixtrade det till och smärtan flyttade sig ner till knät. En klassiks löparknäkänsla, det kändes som en kniv som stack in i knät varje steg. Det gjorde så pass ont att jag funderade på hur jag skulle ta mig i mål. Jag försökte bita ihop och bara springa så gott jag kunde. Med 1,2 km kvar tittade jag på klockan och då låg jag ca 8 sekunder efter klockan. Nu struntade jag i allt vad löpteknik heter och bara sprang allt vad jag hade hela vägen in i mål. Jag stoppade klockan och den visade på 1:44:37 och jag hade satt personligt rekord och äntligen gått under den efterlängtade 1:45-gränsen. Den officiella tiden visade sig sedan vara 1:44:36.

Efter målgången orkade jag inte ens vara glad, jag var bara otroligt trött. Jag gav allt jag hade för dagen och det räckte till ett nytt personligt rekord. Det trodde jag aldrig när jag startade eller dagarna innan, vilket konstigt lopp det blev. Från att fundera på att bryta till rekordtid… jag tror att det var mitt fokus på löptekniken som räddade mig. Mycket kan hända på 21.095 meter!
20150523_155619

Två av tre ÅEC

Imorse packade vi in oss i bilen för att åka till Åre. Svärmor och svärfar ställde upp som barnvakt så vi åkte helt barnfria. Planen var att i Åre ta oss igenom två av de tre sträckor som ingår i Hagslöfs Åre Extreme challenge, paddlingen och löpningen. Vi vill reka alla sträckor innan nästa års tävling. Ja, vår avsikt är att ställa upp nästa år då det inte blev något för min del i år.

Väl på plats i Åre var det ok väder, uppehåll och lite vind. Vi började med paddlingen, 18 km paddling på Åresjön. Paddlingen är mitt svagaste moment i tävlingen så jag var lite nervös innan vi startade. I början blev mina farhågor sanna, jag hade svårt att hitta tekniken och jag blev fort trött i axlar/armar. Efter första vändningen så hände dock något. Jag hittade en bra rytm och det kändes som att jag hittad rätt i tekniken. Vi hakade även ihop kajakern med en snodd men snodden var slak så gott som hela tiden fram till nästa vändning uppe vid Tegeforsen så jag blev inte direkt dragen heller även om det säkert underlättade. Efter vändningen kände jag mig dock trött och sista 30 minuterna kändes tunga och när vi nådde mål efter ca 2:45 så var det ganska skönt.20140914_135729

Vi fyllde på med energi och bytte till torra kläder innan vi gav oss av uppför. Löpning över Åreskutan till Huså stod på agendan. Vi hade valt att gå med stavar både jag och maken. Vi gick på uppför i slalombacken vid Tott hotell och helt ok fart utan att på något vis gå på max. Jag ville ta det lite lugnt med tanke på mitt knä. Detta var den första riktiga utmaningen på länge. Vi stannde lite då och då för vätske och matintag. Efter ca 1:30 h var vi på toppen. Där stannad vi för en kort rast. Detta var första gången som jag var på toppen av Åreskutan, tyvärr var det dimma så utsikten var ungefär lika med noll:(20140914_15151220140914_15362320140914_16035020140914_160345

Sedan bar det av utför, till en början var det ganska stenigt och svårlöpt så det var mer gång än löpning. Efter hand öppnad det upp sig och det gick att spring på. Jag tog det dock lugnt även utför. Efter ca 2:50 nådde vi Huså, fortfarande med en bra känsla i kroppen. Lite stel i höft och ljumskar men annars helt ok.20140914_164508

Dagen gav en bra känsla inför ett eventuellt tävlande nästa år. Särkilt paddlingen gav mig en tryggare och bättre känsla än tidigare. Paddling har alltid inneburit slit för min del men idag flöt det på. Löpningen finns det absolut mer att ta av om jag får vara skadfri och kunna träna på. Dagen har inneburit en mental förberedelse inför nästa år för min del. Plus att det var grymt skoj så klart, jag gillar verkligen sånt här! Totalt blev det över 5 timmar träning för vår del idag.20140914_174459

En målsättning inför 2015 på plats

Som ni alla vet så har säsongen 2014 inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag ställde in både Haglöfs Åre extreme challenge och Öppet fjäll pga skada. Jag har inte så stora förhoppningar om att ställa upp i någon tävling alls i höst utan jag ska fokusera på att öka löpdosen sakta. Jag vet hur jag blir om jag har en tävling i sikte:) Några av mina tankar och drömmar som jag hade inför 2014 tar jag med mig in i 2015 istället. Idag anmälde jag mig till Axa fjällmarathon. Även om jag förstått att det numera är så mycket folk med att det blir köbildning längs banan så vill jag springa det loppet en gång. Jag har i flera år missat att anmäla mig då platserna gått åt som smör i solsken men i år hann jag med:) Så nu är en av målsättningarna inför 2015 på plats i kalendern:)20140819_200257

Team Träna med glädje Åre extreme challenge 2014

Igår var det dags för Haglöfs Åre extreme challenge 2014. Planen var sedan i höstas att jag och min man skulle tävla tillsammans i laget Team Träna med glädje. Som ni alla vet så har jag dragits med en inflammation i höger knä sedan i julas så till slut tog jag beslutet att avstå tävlingen. Min man ville dock köra tävlingen och i sista stund hittade han en tjej som ville köra med honom. Christina, en vältränad allroundtjej som under året tränat för att springa fjällmarathon. Hon har både paddel- och cykelerfarenhet så trots kort förberedelsetid hakade hon på. De hann träna en gång tillsammans innan de igår ställde sig på startlinjen. 18 km paddling på Åresjön, 15 km löpning över Åreskutan och sist 3,1 mils cykling tillbaka till Åre väntade.

Kl 09:00 gick starten och alla kajaker gav sig av. Redan innan start såg vi flertalet kajaker som välte, trots det förstod inte vi på sidan att det blåste ganska bra på sjön. 2014-06-28 08.54.14Efter några kilometers paddling är det ett lyft och där stod vi i supportteamet och väntade. Här var det trångt och många slet på med själva bärandet av kajaken. 2014-06-28 09.58.45Då maken och Christina inte dök upp där så trodde vi att vi missat dem och skyndade iväg för att förbereda växlingen till löpning. När vi stod där och väntade fick vi veta att maken kantrat flertalet gånger och var rejält nedkyld. Jag skyndade dit med torra kläder och när jag kom fram skakade han som ett asplöv. Att fortsätta paddla var inte ett alternativ då han var så kall. De bestämde sig för att bryta själva tävlingen men att fortsätta med i vart fall löpningen utom tävlan.

Kl 11:15 gav de sig iväg uppför Skutan och vi i supportteamet tog bilen till Huså där växlingen till cykling sker. Vi visste ju inte hur det skulle gå då maken fortfarande skakade när han gav sig av uppför skutan. Det visade sig dock att löpningen var deras rätta element. Ca 2 tim och 20 min tog det innan de nådde Huså och då var det en helt annan make som mötte mig, de ville fortsätta med cyklingen.2014-06-28 12.56.182014-06-28 13.42.23

Ca kl 13:40 lämnade de på cykel och vi satte oss i bilarna för att köra tillbaka till Åre och vänta på dem vid mål. Det tog ganska exakt 3 tim innan de korsade målgången, trötta men glada. Maken var lite sur över att de inte kunde fortsätta paddlingen men tyckte det gått bra i övrigt. De tyckte att det hade varit en rolig tävling och kunde båda tänka sig att köra den igen.2014-06-28 16.26.522014-06-28 16.38.24

Strax efter makens och Christinas målgång kom Lofsan och Ida i mål. De tvingades tyvärr också bryta tävlingen pga att Ida blev kraftigt nedkyld i paddelmomentet men även de körde klart de andra grenarna.2014-06-28 16.45.24

Jag tyckte att det var skoj att titta på tävligen då det var första gången som jag gjorde det. Jag blev även om möjligt ännu mer inspirerad att köra nästa år. Jag inser dock att det är paddelmomentet som jag måste träna mest för. Igår var det många som bröt paddlingen då de kantrat pga blåsten och var nedkylda. Hade jag varit med igår så hade nog även jag legat en del i vattnet. Respekten för tävligen har definitivt ökat och med makens erfarenheter från tävlingen i år vet vi vad vi ska träna på till nästa år:)