Skidor, skidor och skidor

Min påsk och faktiskt den senaste veckan har bestått av skidåkning, skidåkning, skidåkning och skidåkning. Turskidor med och utan vagn. Skateskidor med och utan vagn. I skidspåret och på fjället. Även om vädret inte alltid varit det bästa så har vi försökt att vara ute. Vi turas om att åka själv, med vagn eller alla tillsammans.

Häromdagen på turskidor med yngsta sonen i vagnen efter mig. Jag åkte då direkt från stugan och ut i skidspåret. Tanken var att jag skulle skida till Vemdalsskalet där maken åkte slalom med äldsta sonen. Det tog dock bra mycket längre tid än väntat, ca 1 timme och 50 min, så jag blev upplockad efter vägen då det var dags för lunch:)20160322_10404720160322_122017

Vid ett annat tillfälle tog hela familjen en heldag på skidor då vi skidade upp på fjället. Äldsta sonen imponerade stort då han stod på skidor nästan hela vägen. Antingen åkandes själv eller tolkandes efter vagnen.20160323_11310120160323_113046

Jag har åkt kortare snabbare skatepass i skidspåret utan vagn och i lördags skatade jag 10 km med vagnen efter mig. Det var jobbigt, jag var svettig från topp till tå och helt slut i hela kroppen. Förmodligen det jobbigaste jag gjort efter graviditeten. Bara att konstatera att det finns lite att jobba på vad det gäller konditionen:)20160326_121655

Idag blev det återigen ett skatepass då hela familjen inkl mina föräldrar åkte skidor. Dock från lite olika håll. Min pappa skidade direkt från stugan och kom ikapp oss längre fram. Min mamma, maken och sönerna skidade från annan en plats. Jag tog bilen och åkte och parkerade vid slutdestinationen och åkte sedan skate och mötte dem. Alla fick åka skidor och alla var nöjda. Äldsta sonen har nog stått ca 1,5 mil på skidor den senaste veckan och han är endast 3 år. Snacka om envis, häromdagen ville han inte sluta åka trots att benen knappt bar honom:)20160325_11220820160325_112439

Jag har åkt skidor alla dagar utom 2 de senaste 8 dagarna. Styrketräningen då? Ja den går desto sämre. Inte ett endaste styrkepass förra veckan… ska se till att det blir bättring på den fronten den här veckan. Det är bara så svårt att låta bli att åka skidor:) Vädret ska dock inte blir det bästa framöver så då kanske jag kan klämma in något styrkepass.

I övrigt har det blivit stughäng med familjen samt att vi på långfredagen tittade på skidtävlingen Åk en mil vinn en bil. Maken deltog för Team Träna med glädjes räkning och åkte in på fina 36:08 på 10 min klassisk åkning.
Det var min påskhelg, vad har du gjort i påsk?20160325_112442

Målbilder

För någon vecka sedan bytte jag profilbild och omslagsbild på min privata facebook. Jag ville ha en bild som speglade mig som person. Jag valde två bilder från när jag och maken tränade inför Åre extreme challenge hösten 2014. En god vän till mig kommenterade då bilden och frågade om det var en målbild. Jag kände direkt att svaret på frågan var ja. Omedvetet hade jag valt en bild från en situation som jag älskade och där jag kände mig stark. Jag och maken var löpandes på väg uppför Åreskutan. Jag minns att jag tyckte att det kändes oförskämt bra trots att jag under hela året varit skadad och inte löptränat på någon vidare nivå men styrketränat en hel del.

Varje gång som jag nu ser den där bilden på Facebook så tänker jag att det det där är min målbild. Dels för att jag verkligen vill deltaga i Åre extreme challenge (men inte lyckats ännu pga skada och graviditet) och dels för att min målbild med träningen just nu är att jag strävar efter att känna mig sådär stark igen. Något så ytligt som att jag tycker att jag ser ut att ha grymt starka armar triggar mig. Bilden ger mig enbart positiva känslor och en enorm motivation till att träna:)

Har du någon målbild just nu?20140914_15151220140914_153610

Cykelvasan 45 km 2015

Igår var det dags för mig att cykla mitt första rena mountainbikelopp, Cykelvasan 45 km. I våras fick jag en förfrågan via min mans jobb, Frys-och kylservice, om jag ville vara med och cykla Cykelvasan 45 km. Det var fjärde året som företaget skulle cykla och jag valde att hänga på. Vi anlände till Rättvik torsdag kväll för gemensam middag och en hotellnatt tillsammans med makens jobb. På fredagen var det dags för loppet.

Jag ska villigt erkänna att jag inte tränade särskilt mycket cykling inför loppet, totalt 4 träningspass under 2015 tror jag. Jag var lite nonchalant och tänkte att 45 km på cykel borde väl inte vara så svårt. Jag hade även hört att loppet var ganska lättcyklat och platt (vilket jag senare upplevde inte stämmer). Jag fick verkligen äta upp allt detta. Jag och min man hade bestämt oss för att cykla tillsammans hela vägen, jag visste att det skulle innebära att han fick cykla i mitt tempo då han är en bättre mountainbikecyklist än vad jag är men jag tänkte att det var hans val. 20150814_10541420150814_111931

Vi startade i startgrupp tre och jag kände redan från start att pulsen stack iväg och blev oerhört hög. Jag vet att jag är ganska segstartad så jag tänkte att det ger väl med sig. Det gjorde det inte. Det visade sig att hela loppet blev en enda stor kamp mot trötta ben och ofta hög puls. Jag insåg efter ca 1 mil att loppet skulle ta längre tid än vad jag trott. Jag försökte dock fokusera på att tänka framåt och att jag hade hört att de sista två milen skulle vara mycket utför och i mål skulle jag ju bara. Att bryta var inte ett alternativ. 20150814_11370220150814_11320620150814_114824

Efter 2,5 mil var jag helt slut i benen och bara längtade efter de lättare två sista milen. Det visade sig dock bli en kamp hela vägen in i mål. Vid vissa partier då det gick utför kändes benen bättre ett tag men så fort det blev det minsta uppför så kom de trötta benen tillbaka igen. Sista milen gick på ren vilja, de sista 7 km tänkte jag att det bara var att köra på det sista som jag hade kvar i benen. När det var 3 km kvar hade jag bara målet i sikte, i den sista lilla lilla uppförsbacken innan upploppet skrek jag av trötthet och på själva upploppet orkade jag inte ens öka farten.

Vi kom i mål på en tid strax över 2:15 och när jag passerade mållinjen så kom tårarna. Om det var av trötthet eller av graviditetshormoner kan jag inte svara på men det var så skönt att komma i mål och jag var så trött. Det visade sig att loppet som jag inte trodde att jag skulle behöva träna så mycket inför blev nog det jobbigaste som jag upplevt i tävlingssammanhang. Att det blev så jobbigt beror nog på två saker, att jag är gravid i snart femte månaden och således inte i min bästa form plus att jag nu ska syresätta två personer men även på att det är så tydligt att man blir bra på det man tränar. Jag har inga cykelben för tillfället, därav att jag fick mjölksyra så lätt. Att jag konstant blev omkörd av andra längs vägen påverkade nog också mitt psyke en del då jag är en tävlingsmänniska.

Det som är lite irriterande är att idag, dagen efter, så känner jag inte ens av att det var en sådan urladdning igår. Nåja nu är det gjort och jag är en erfarenhet rikare. Nu är det färdigtävlat för det här året och den här graviditeten:)20150814_14362620150814_143556 Jag tackar Tesab och Kyl- och frysservice för startplatsen och för de sponsrade kläderna. jag hoppas på att få revansch ett annat år:)

Axa fjällmarathon blev kvartsmarathon

I år var jag anmäld till Axa fjällmarathon, ett fjälllopp som i år var 44 km långt och med 2100 höjdmeter och gick mellan Vålådalen och Trillevallen. Ett lopp som jag velat springa i flera år. Tyvärr kom en graviditet i mellan år, eller tyvärr och tyvärr. Jag visste när jag anmälde mig att vi hoppades på att få ett barn till men eftersom jag inte ville stanna upp livet och bara vänta på det så anmälde jag mig till loppet i höstas. När jag konstaterat att graviditeten var ett faktum så förstod jag att det inte skulle bli något fjällmarathon, att springa ett lopp på 44 km när man är gravid i månad fyra som jag är nu är inget som jag skulle rekommendera någon.

Jag hade istället smygplaner på att springa Kvartsmarathon, ett lopp av samma arrangör på samma dag. Kvartsmarathon var 12,6 km och med 600 meter, ett lopp där man tog sig över ett fjäll istället för tre. Loppet gick mellan Edsåsdalen och Trillevallen. Efter att ha sprungit Blanktjärnsrundan i fjällen för några veckor sedan tog jag beslutet att jag ville springa Kvartsmarathon då kroppen kändes så pass bra så att jag visste att det skulle gå att genomföra om inget oförutsett hände. Jag frågade Katarina om hon ville hänga på och vi bestämde att vi skulle springa tillsammans utan prestations- eller tidsmål. Vi skulle helt enkelt bara genomföra och njuta av loppet. Något som är helt olika mig och något som jag verkligen behöver öva på:)
20150808_12173320150808_09444420150808_095523Igår var det således dags. Starten gick kl 10 i Edsåsdalen och vi var några hundra på startlinjen. Första kilometern var lättsprungen och det flöt på. Sedan började stigningen som skulle pågå nästintill oavbrutet i några kilometer upp till toppen av det fjäll som vi skulle över, Valliste. När stigningen började hamnade i ett pärlband av löpare, det fanns en stig att springa på så om man ville springa om så var det till att springa bredvid och göra någon form av ryck för att ta sig förbi. De flesta valde att bara följa strömmen och således även vi även om vi ibland gjorde några ryck för att ta oss framåt. Lärdomen var att om man vill kunna ta sig fram i sin egen fart så måste man stå längre fram i starten än vad vi gjorde och man måste springa på snabbt första kilometern för att hamna långt fram inför stigningen. Stigningen bestod av stig och spånglöpning och var inte särskilt tekniskt svår. Det var så pass brant att alla som vi såg mest gick uppför och tog några löpsteg när det planade ut lite. Efter ca 4,5 km var loppets enda vätskestation. Där bjöds det på kokkaffe, chips, bullar, bananer, Coca cola och smågodis. Vi stannade inte där särskilt längde då det var mycket folk som stannade och vi ville försöka ta oss vidare innan det blev stockning igen. Arrangören ska dock ha ett stort plus för en trivsam och välordnad vätskestation uppepå fjället.20150808_103152 20150808_105129
Stigningen fortsatte även efter vätskestationen dock inte lika brant och bitvis sprang vi en hel del. Sista biten upp på Valliste bjöd på en fantastisk utsikt och uppe på toppen stannade vi för att ta en bild. Efter toppen bar det utför ganska brant och sedan var det fin löpning en stund innan det återigen bar utför längs en fin och mjuk stig. det var några kilometers utförslöpning innan vi nådde botten och det planade ut. Då var det ca 2,5 km kvar och då bestämde vi oss för att ligga på sista biten till målet. Vi ökade tempot och sprang på ganska bra hela vägen in i mål.20150808_110202 20150808_11083020150808_11094220150808_11095420150808_110956
Vi kom i mål på en tid strax under 2 timmar och jag kände mig inte helt slut. Jag måste säga att kroppen kändes otroligt bra både under loppet och när vi kom i mål. Självklart kändes det i flåset när jag sprang att jag är gravid men jag hade inga andra känningar under loppet. En stund efter loppet kände jag mig stel i ljumskarna vilket jag antar beror på att min kroppshållning förändrats i och med graviditeten. Att jag springer mycket med baksida lår istället för att använda sätet samt att magmusklerna blir försvagade. Idag känner jag dock knappt att jag sprang igår. Trots det blir detta det sista långa passet som jag springer på länge nu. Man ska ju trots allt ta det lite lugnt med löpningen ju längre in i en graviditet man kommer. Nu får jag endast drömma om längre sträckor till nästa år:) Jag har dock glad att jag valde att vara med igår så att jag fick uppleva detta fantastiska evenemang:) Stort tack Katarina för att du ville haka på:)20150808_12000520150808_12164520150808_125701

Inget ÅEC och ny inriktning

Beslutet fattades egentligen för någon vecka sedan men jag har inte velat gå ut med det offentligt förens nu. Jag och maken kommer inte att köra Åre extreme challenge 2015. Som jag angett tidigare så är maken fortfarande förkyld, helt galet det har gått 6-7 veckor nu…. men den egentliga orsaken är att vår lilla familj ska utökas och bli en till:) Barnmorskan tyckte inte att det var någon vidare bra idé att köra tävlingen om jag säger så och jag håller med. Risken att falla i väldigt kallt vatten under paddlingen eller ramla i downhillbanan med cykeln känns lite väl stor plus att jag inte har kunnat träna som jag vill på senare tid pga av trötthet och illamående. Jag hatar verkligen att banga saker och nu är det andra året i rad som den här tävlingen ställs in för min del…. förra året pga av knäskada och nu detta. Det är verkligen som en nagel i ögat, jag vill verkligen göra detta. Tävlingen finns ju kvar och detta måste få gå före men lite surt är det allt.

Nu blir det istället ny inriktning på träningen. Mer underhållande än prestationshöjande. Min avsikt är verkligen att fortsätta träna så bra som det går så länge som det går. Bygga en bra grund för att orka med hela graviditeten och sedan för att kroppen ska vara i så bra skick som möjligt efteråt. Med Lilleman kunde jag träna hela vägen fram till förlossningen och jag hoppas på samma sak nu. Dock känner jag mig mycket tröttare och flåsigare redan nu än vad jag kan minnas att jag gjorde vid den här tidpunkten sist. Jag kanske bara minns det som var bra:)

Hur som haver, nu väntar nya spännande tider:)20140914_153623 Bild från i höstas när vi var på väg uppför Åreskutan när vi började reka banan till ÅEC…

6 x Ladängen

Även om vår start i Haglöfs Åre Extreme challenge just nu är allt annat än säker då maken fortfarande är förkyld så har jag tävlingen i sikte när jag tränar. Det skulle vara otroligt tråkigt att ställa in i år igen då jag inte kunde vara med förra året pga av knäskadan. Makens sjukdom kan jag ju dock inte råda över. I dagsläget saknar vi även en materialare som kan hjälpa oss under tävlingen och iärlighetens namn så har jag inte prioriterat paddling coh cykling så mycket som jag borde under våren för att verkligen vara redo för att köra tävlingen. Om vi väljer att starta så blir det i sådana fall med målsättningen att genomföra tävlingen.

Igår blev det ett backpass i Ladängen. Jag startade med ca 3 km uppvärmning i terräng innan jag gav mig på en slalombacke här i stan. 6 gånger tog jag mig uppför backen. Jag hade stavar och jag hade bestämt mig för att springa eller ska vi säga ”älghufsa” så långt jag orkade och sedan gå med stavar i rask takt sista biten uppför backen. Jag sprang ungefär halva backen innan jag började gå. Pulsen var skyhög efter ”löpdelen” och sedan var det bara att traska vidare upp:)

Varje sväng uppför backen tog ca 4 min och sedan tog det ungefär 3 min ned vilket var vilan. Det var ett roligt och jobbigt pass som totalt varade strax över timmen. Även om det inte blir Åre extreme så var det ett bra träningspass. Fortsättning följer….20150605_10475420150605_105412