45:21, besviken eller nöjd?

Här kommer äntligen rapporten från gårdagens Hässelbylopp. Anledningen till att det har dröjt är för att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska ställa mig till resultatet. Målsättningen var ju under 45 min, det var en högt satt målsättning och något som känns stort. Något som jag visste skulle bli svårt men något som jag gärna ville och önskade mig. Vi tar loppet från början.

Jag värmde upp ordentligt, för att springa så pass fort som jag skulle behöva göra behöver min kropp en rejäl uppvärmning men en del tempoökningar. Jag började värma upp ca 40 min innan loppet, lämnade sedan in överdragskläderna och tog mig de 400 meterna till startplatsen springandes. Väl på plats där var det ca 8 min kvar till start. Jag sprang lite till och gjorde några tempoökningar. Kände att benen inte riktigt svarade som jag önskat men valde att ignorera det. Jag ställde mig på plats i min startgrupp, tävlingsklass 2. Jag stod en liten bit bak i ledet men hade inga problem att komma iväg när stratskottet gick. Första biten gick på gräs men efter en liten stund kom vi ut på asfalt. Jag försökte att hitta ett bekvämt tempo utan att titta för mycket på klockan. Planen var att ligga nära 4:30 fart hela tiden och första kilometern gick på exakt 4:30 min.

Andra och tredje kilometern trillade på och de gick på 4:32 respektive 4:29. Löpningen kändes inte helt lätt men ok. Jag trodde fortfarande att det skulle kunna gå. Kilometer fyra klockades på 4:33 och kilometer fem på 4:28. Så efter fem kilometer låg jag två sekunder efter. Fortfarande fanns hoppet, det skulle kunna gå om jag bara orkade hålla i och sedan kunde spurta lite på slutet. Det var kilometer 6-8 som satte punkt för drömmen. Kilometer sex gick på 4:38, kilometer sju på 4:39 och kilometer åtta på 4:43. Någonstans här började jag inse att det var kört, jag skulle inte komma under 45 min, jag låg för mycket efter. Jag satte en ny målsättning på under 45:30. Med två kilometer kvar låg jag några sekunder efter för att klara även den målsättningen men jag bestämde mig för att satsa. Jag försökte öka och kilometer nio gick på 4:31 och sedan när det var en kilometer kvar och  jag förstod var jag var så gav jag allt jag hade. Med ca 300 meter kvar till målet upplevde jag något annorlunda, jag vet inte om det kräkvarning eller vad det var men en konstig känsla uppstod i mage och hals. Jag sprutade i alla fall på och sista kilometern gick på 4:12. Sluttiden blev 45:21.

Hur känner jag då inför det? Jag har så blandade känslor. Jag är nöjd fast ändå inte på något konstigt sätt. Jag gjorde mitt livs snabbaste 10 km lopp och det 9 månader efter att jag har fått barn, Ur den synvinklen måste jag vara nöjd. Jag kände inte att benen riktigt var på alerten och när jag ändrade målsättning under loppet så tänkte jag att jag skulle vara nöjd under 45:30 så ur den synvinklen samt att jag satte nytt personbästa med ca 47 sek så borde jag också vara nöjd.SAMSUNG

MEN, nu var jag ju ändå ganska nära. Slutresultatet blev ändå bättre än vad jag trodde längs banan och jag sprutade in ca 15 sekunder på sista kilometern. Hade jag kunnat öka tidigare? Skulle jag ha vågat gå ut hårdare? Var detta mitt absoluta max? Fanns det inget mer kvar i kroppen? Jag kan inte låta bli att undra… fanns det 21 sekunder till? Om det hade funnits 10 sekunder till, hur hade jag känt då? Nöjd eller besviken för att det var ännu närmre målet? Svaren på dessa frågor är att jag vet inte. Jag kastade mig på marken och spottade och fräste efter målgång men endast en liten stund senare så kände jag mig ganska fräsch igen. OM jag hade mer i benen borde jag väl rimligtvis inte ha låtit klockan visa på kilometertider kring 4:40 i tre kilometer? Vågade jag inte låta det göra tillräckligt ont? Trodde jag verkligen på att jag skulle kunna klara det? Tankarna går runt i mitt huvud…. och jag känner att jag inte finner några bra svar.

Jag hade så gärna velat gå under 45 min så att jag hade kunnat släppa den drömmen och gå vidare mot nya målsättningar 2014. Nu vet jag inte…. något positivt är ju att jag nu VET att jag har kapacitet för att kunna springa under 45 min. Tre löppass i veckan som jag har sprungit tog mig nära målet, nära drömmen, på endast 3 månader. Med lite mer träning VET jag att jag kan klara det. Ska jag satsa igen till våren på Spring en mil vinn en bil här i Östersund?SAMSUNG

Ja jag vet inte ja, nöjd eller besviken, det är dagens fråga?SAMSUNG

3 reaktion på “45:21, besviken eller nöjd?

  1. Hej
    Känner igen känslan. Jag siktar mot sub40 men har en bit kvar. Kan verkligen rekommendera att ladda batterierna och sikta på Spring en mil…om de håller samma bana nästa år som i år går det undan. Banan är lättsprungen. Jag sprang in på 41:41, vilket jag är nöjd med då mitt långsiktiga mål är att komma under 40 på milen. Har hamnat kring 44-45 min tidigare. Bestäm dig, var nöjd, nu vet du att du har kapacitet.
    Mvh Hans

  2. Pingback: Uppnådda mål och vakuum | Träna med Glädje

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *